Vetenskap

PDF filer om forskning och fakta med mera finns längst ner på sidan

Linda Laikre

Forskare varnar i Science för att minska svenska vargstammen.

Linda Laikre, professor i populationsgenetik vid Stockholms universitet, publicerar tillsammans med 17 kollegor ett brev i tidskriften Science. Där belyser de problem med Sveriges riksdags nyligen presenterade ambition att kraftigt minska antalet vargar i Sverige.

Den svenska vargstammen är genetiskt isolerad och starkt inavlad, enligt forskarna. Foto: Christina Hansen Wheat

Varför skriver ni brevet i Science?
– Alla vi medförfattare är djupt oroade över de uttryckta önskemålen om att halvera vargstammens storlek. Vargbeståndet är, och har länge varit, i en mycket svår genetisk situation. Stammen är genetiskt isolerad och starkt inavlad. Den nuvarande stammen är grundad av endast tre individer på 1980-talet och har varit genetiskt isolerad i decennier. Endast ytterligare tre individer har på senare år lyckats reproducera sig och sprida gener som fortfarande finns kvar i beståndet. Den genetiska basen är alltså mycket snäv och inavelsnivån i genomsnitt lika höga som den man får när helsyskon parar sig (inavelsgrad på ungefär 0.25).

Fortsätt läsa hela > Pressmeddelandet Stockholms universitet

Även länk i > Science


Sida för Vetenskap och forskning av vilda djur.

Forskning, Skrönor, sagor, påhitt och de vanligaste frågor vi ställer.


How dogs tracked their humans across the ancient world

Sometime toward the end of the last ice age, a gray wolf gingerly approached a human encampment. Those first tentative steps set his species on the path to a dramatic transformation:
By at least 15,000 years ago, those wolves had become dogs, and neither they nor their human companions would ever be the same. But just how this relationship evolved over the ensuing millennia has been a mystery.
Now, in the most comprehensive comparison yet of ancient dog and human DNA, scientists are starting to fill in some of the blanks, revealing where dogs and humans traveled together

*picture- Libyan rock art that may date back 7000 years depicts a hunter and his dog

A comprehensive comparison of ancient dog and human DNA is yielding some fascinating insights. #NationalDNADay

Källa> AAAS Sience


Artikel i Svensk Jakt av Anders Lindkvist

På denna bild från sekelskiftet 1900 ser vi gossarna Hallin. Hagelbössorna ser stora ut tillsammans med deras gängliga tonårskroppar, men jaktbytet vittnar om att pojkarna visste hur bössorna skulle användas.

Detta var pojkar som vistats i skog och vid sjö sedan späd ålder och som låtit sig formas i naturens händer. Tjädrarnas kroppar hänger tungt i väskornas remmar medan fågelhundarna har svårt att ligga still inför fotografen. Kanske nutida jagande föräldrar karaktäriserar bilden som idealet av en lycklig barndom. Andra kanske förfasas över bristen på hörselskydd och föräldraansvar.

Pojkarna Sigurd, Arne och Uno var söner till Karl Johan Hallin och Hedvig Maria Bertha Durling. Fotografen är pojkarnas morbror, Emil Durling. Barnen var flitigt förekommande i Durlings kvarlämnade bildskatt och ofta kretsade bilderna kring jakt och fiske. De växte upp på Ramsdals gård i S:t Annas skärgård och brödernas stora intresse för jakt och fiske lyser igenom de gamla fotografierna.

Hur gick det egentligen till att fostra en ung jägare förr i tiden? Det fanns ingen jägarexamen, inga vapenlicenser eller formella skjutprov, bara skogens mörka djup att utforska. Jakthandböcker var på Hallinbrödernas tid sällsynta till sin existens och ringa i pedagogisk kvalitet, åtminstone för unga ivriga pojkar. Utbildningen fick bli informell, information traderades och utlärdes praktiskt. Det var inte alltid fadern som lärde barnen jaktens nöjen eller nödvändighet. Många barn blev jägare efter eget huvud. Det var en tid när barn i stor utsträckning fick sköta sig själva. Somliga utmejslades som jaktgalningar tidigt.

En jägare vid namn Anton Bratt beskrev sin första lyckade harjakt på 1870-talet. Citatet, hämtat från J.L Saxons Jakt och jägare i gamla tiders Närke (1935), beskriver den euforiska känslan av en lyckad jakt i en ung människas liv:
”Jag minns så livligt än i dag, då jag sköt min första hare. Det var marknad vid Pålsboda, och jag försakade marknadsnöjet, vilket annars i allmänhet har ett högt värde för pojkar i min ålder. Jag var 13 år, men ägde redan då både hund, bössa och jaktväska.[…] Jag fick skjuta ett skott för drev, och jösse ramlade. Om någon människa kan känna sig fullt lycklig, så gjorde jag det den gången.”

Vår störste jaktskildrare, Gustaf Schröder (1824–1912), beskrev hur han som fem-sexåring en tidig morgon smög ut i skogen med en av jakthundarna, en trasig gammal pistol och sin fars tunga jaktväska. Det började ofta som en lek för att med ålderns stegring bli till allvar. I Schröders fall började hans jaktliga fostran med enkla skjutvapen, slungor och armborst och han fick låta sig nöjas med att följa med brukets karlar på jakt utan vapen. Under somrarna fångade de och uppfostrade fågelungar, harpaltar och rävungar.

Tillsammans med sin kusin lånade han sin första bössa, en gammal flintlåsbössa med avbruten slagfjäder. Lånet skedde i största hemlighet. De gömde bössan under en loge, köpte krut hos handlaren och stöpte hagel i morfars formar. Det var också med den som han sköt sitt första vilt, en and som han stolt kunde visa upp för sin mor som var måttligt road av tilltaget. Schröder lär ha varit runt elva år när detta hände.

Andra söner fick utstå sina fäders projektioner och lidelsefulla längtan efter att dana en riktig jägare. Detta förhållande är förmodligen lika gammalt som jakten självt, men kommer sällan till uttryck i gamla källor. Mångsysslaren Pehr Stenberg föddes 1758 i ett borgerligt hem i Umeå och som 14-åring skrev han i dagboken om pappans förväntningar:
”Förra våren köpte min far en liten lodbössa till mig för 12 daler för att jag skulle lära mig skjuta. Jag gick med den mycket denna sommaren men kunde inte skjuta ett enda kräk, ej kunde jag få mig till att få någonting då jag sköt på ganska långt håll. Jag hade även det, för en skytt, oförlåtliga felet att jag knep ihop ögonen så snart jag tryckte av. Dessutom glömde jag ibland kruthornet hemma och ibland laddade jag dåligt och så vidare. När min far såg att jag ej kunde uträtta något med bössan sålde han den efter ett år.”
(Ur Pehr Stenbergs levernesbeskrivning 1758–1784. Språket är moderniserat.)

Det blev aldrig någon jägare av Pehr, han valde att satsa på en kyrklig bana i stället. I dag är tillblivelsen av en ung jägare mer formaliserad.
Jägarexamen infördes 1985 och varje år är det många personer i yngre tonåren som kvitterar ut den gröna lappen.
Som bekant är det inte jägarexamen som gör dig till jägare, men med barns envishet och nyfikenhet kommer man långt.


Forskning. The Link-FBI

Social psychologist Rob Alpha explains how researchers with the Genetic Economic Analytics Group found the neurophysiological link between sex and a man’s desire to hunt. It turns out the same regions of the brain that are activated in the sex drive and orgasm are also activated by the compulsion to hunt and harvest animals.

https://www.feelguide.com/2016/11/07/hunting-linked-to-psychosexual-inadequacy-the-5-phases-of-a-hunters-life-of-sexual-frustration/

https://www.feelguide.com/2016/11/07/hunting-linked-to-psychosexual-inadequacy-the-5-phases-of-a-hunters-life-of-sexual-frustration/

http://www.vargskydd.se/the-link-om-sambandet-mellan-vald-mot-djur-och-vald-i-nara-relationer/

12 januari, 2017

Artikel från > Umeå universitet

Ämne: Miljö & klimat, Samhälle & kultur

I takt med att den svenska vargstammen har vuxit och fler har kommit i kontakt med varg, har också motståndet mot varg ökat. Vargpolitiken har även skärpt motsättningen mellan stad och landsbygd. Det visar Max Eriksson i en ny avhandling vid Umeå universitet.

– Eftersom det är på landsbygden vargarna finns och påverkar människors vardag är det troligt att skillnaden i attityd mellan stad och land kommer att öka ytterligare vartefter som fler kommer i kontakt med varg, säger Max Eriksson.
Doktorsavhandlingen baseras på tre omfattande attitydundersökningar från 2004, 2009 och 2014, där cirka 2 300 personer har deltagit. Resultaten visar att en klar majoritet bland allmänheten fortfarande är positiv till varg, men att andelen som vill ha en mer restriktiv vargpolitik har ökat från cirka 30 till 35 procent under tioårsperioden.
Den största ökningen av vargmotståndet har skett på landsbygden, där över 40 procent nu vill se färre vargar. I städerna har andelen som vill se en minskad vargstam däremot legat relativt konstant kring 20 procent.


Varghanen Ulrik till vänster.
Foto: Copyright Privat
Det var inte lätt att fånga honom denna gång, han hade
lärt sig att hålla sig undan helikoptern som jagade honom inför sövningen.

”Denna varg har varit den i särklass viktigaste förmedlaren av vår förståelse av vargens ekologi i Skandi-
navien och har för många av oss som arbetat med honom gett oss de mest spännande ögonblicken i fält.”
Våra Rovdjur har glädjen att publicera de skandinaviska vargforskarnas berättelse om den rikskände vargen
Ulriks fascinerande liv och äventyr, som de följde under elva års tid. Följ här med forskarna i Ulriks spår!
Ulrik vaknar upp efter att ha fått sin tredje och sista sändare i januari 2006.
Foto: Ulf Risberg

-”Vi var alla så förvånade. Kunde det verkligen vara så lätt?
Åtta vargar fångade och försedda med radiosändare på bara fyra dagar
under vårt allra första försök i Skandinavien.

Och nu, en sen eftermiddag den 15 de-
cember 1998, hade vårt arbetslag, via helikopter, märkt två vargar från Leksandsreviret och vi, Håkan, Olof och Petter, var nu på väg till den plats där vi kunde möta upp helikoptergänget och börja med provtagningen av vargarna.
När Per lyfte ut de två vargarna från helikoptern insåg vi att vi hade fångat alfahonan i flocken och vi bedömde hennes ålder till fyra-fem år.
Den andra vargen var ungefär
lika i storlek med tiken men uppenbarligen en ung hane. En närmare titt på hans tänder och hans framben avslöjade att denna
hane faktiskt var en valp, sju och en halv månad gammal.

Eftersom alla vi skandinaviska vargforskare är romantiska av natu-
ren gav vi honom namnet #98-04 och hans mamma fick namnet #98-05.
Även om alla i forskningsteamet var fyllda av entusiasm av dessa få dagar av framgång så kunde ingen av
oss föreställa sig att denna hanvalp, #98-04, skulle bli vår största leverantör av ekologiska insikter under de kommande tio åren.

Vid starten av vargforskningsprojektet
1998 hade den skandinaviska vargpopulationen ökat från en handfull individer i början av 1980-talet till ungefär 70 vargar med tecken på fortsatt stark positiv tillväxt.
Miljön (norra Värmland) var ur ett vargperspektiv bra, med hög täthet av älg och rådjur och vidsträckta skogsområden och relativt
glesbefolkat.
Emellertid, där vargen återkoloniserar sina tidigare utbredningar, är det vanligt att den mänskliga attityden varierar mellan människor från rent hat till ändlös kärlek och omtanke.
Nu var tiden kommen för forskning på
varg och med hjälp av modern teknologi fokusera på individer.

Vargarna hade redan orsakat starka konflikter med folk på landsbygden.
Vi var vid denna tidpunkt optimistiska och övertygade om att om vi bara genomförde noggrann forskning och försåg förvaltnings- och bevarandegrupper med tydlig kunskap och solid biologisk information skulle de flesta problemen kunna lösas.
I backspegeln är det lätt att se hur naiva vi var och hur fel vi hade om utvecklingen av konflikterna mellan varg–människa i Skandinavien.
I december 1998 visade spårningar att Leksandsflocken bestod av sju-åtta vargar totalt.

Under den första veckan fångade vi och satte traditionella (VHF) sändare på två av dessa vargar. Trots att den här typen av sändare kräver intensivt arbete med triangulering av radiosignalerna, gav tekniken oss väsentligt bättre möjligheter att följa olika individer än
att enbart följa deras spår i snön.
Därför var vi alla ivriga att starta upp en intensiv studie över vinterpredation så snart som möjligt.
– den första i sitt slag i Skandinavien.

Läs mer i dokumentet om Ulrik skriven av bla. Håkan Sand

Här hjälps några åt från länsstyrelsen att bära Ulrik som var en stor o tung varg till platsen för märkning med sändarhalsband. Foro;copyright Privat

En fråga som vi ställer oss:

Tar varg svaga och sjuka individer mer än människan? Citat: För att undersöka om, och i vilken omfattning, vargarna dödar älgar som är så utmärglade att de ändå inte skulle ha överlevt vintern, samlades käkar in från älgar som slagits av varg under vintern. Fetthalten i benmärgen i käkarna (en vanlig metod att mäta kroppskonditionen hos vilda djur) jämfördes med de hos skjutna älgar från samma tidsperiod. En högre andel av de vargdödade älgarna hade fetthalter som understeg den kritiska nivån på 20 % jämfört med skjutna älgar. Hos 19 % av de vargdödade kalvarna och hos 7 % av de vuxna vargdödade älgarna var fetthalten så låg att djuren var kraftigt utmärglade och troligen inte skulle ha överlevt vintern. Detta betyder att en viss andel (ca 15 %) av vargpredationen var kompensatorisk i förhållande till andra typer av dödlighet i populationen. Motsvarande siffra för skjutna älgar var 2 % och tyder på att det finns en förmåga hos vargarna att identifiera och attackera individer som är mer sårbara än genomsnittet även inom olika åldersklasser hos älg./Slutcitat.

http://naturvardsverket.diva-portal.org/smash/get/diva2:1235611/FULLTEXT01.pdf

Hur många vargar behöver vi” Linda Laike


”Vargkriget” en dokumentär om organisered tjuv–& Illegal jakt i Sverige


> Artikel från 2014 DN debatt, Carl Gustaf Thulin mfl.  ”För att påverka naturen krävs minst 4.000 vargar”


Betyg: 1 av 5.

Jakt med löshund

Att jaga med lös hund har handlat om allt från överlevnad till fritidssyssla för överklassen genom åren. Traditionen har också gett upphov till en grupp hundraser – stövare.

Jakt med lös hund har funnits i Sverige sedan mycket lång tid. Jaktformens ursprungliga syfte som en förutsättning för överlevnad har förändrats genom tiden och den är i dag främst en natur- och fritidsaktivitet.

Beskrivning

Jakt med lös hund kan ske på olika sätt. Ett sätt är att hunden genom markvittring från ett vilt spårar och driver det framför sig. Ett annat är att hunden ställer till exempel en älg och vägleder jägaren dit så att den kan fälla djuret. Jakt med lös hund förekommer i huvudsak i det svenska skogslandskapet och utövas i hela landet. Jaktformen kräver oftast en kombination av gammal skog och yngre samt vattendrag och myrmarker och orörda, obebyggda marker.

> Källa; Läs mer> https://www.isof.se/lar-dig-mer/levande-traditioner/forslag/2020-06-16-jakt-med-los-hund

Artikel i tidningen > Syre av Susanne Edlund. ”Förbjud jakt med lös hund”



PDF FLER



Vargens effekter på arter

En del av SKANDULVs forskning handlar om hur vargstammen påverkar andra arter, såväl som människan. Andra studier runt om i världen har påvisat en mängd direkta och indirekta (via andra arter) effekter på andra arter vid återetablering av stora rovdjur.

Man kan förvänta sig både beteendeförändringar hos bytesdjuren och en reglering av bytesdjurens numerär efter återetableringen av varg i Skandinavien. En minskning av bytesdjurens stammar kan även leda till konkurrens mellan varg och andra rovdjur, samt mellan varg och människa via jakten, när dessa arter har ett gemensamt bytesdjur. Bytesrester efter vargslagna älgar kan också komma att påverka födobasen för många asätande arter. De flesta studier av hur stora rovdjur påverkar andra arter har dock genomförts i stora skyddade områden med låg mänsklig påverkan på djurs tätheter och deras habitat. I Skandinavien har människan stor påverkan på vilda arter genom jakt och skogsbruk. Detta kan medföra att effekterna på andra arter efter vargens återkomst minskar, eller resulterar i andra effekter än vad som kan förväntas enligt tidigare studier.  

Källa: > SLU


Vargens utveckling i Skandinavien under de senaste 30 åren

Av Åke Aronsson & Håkan Sand

PDF Vargens utveckling: https://www.slu.se/globalassets/ew/org/inst/ekol/forskning/projekt/skandulv/publikationer/popularvetenskapliga/aronson-och-sand-2004-om-vargens-utveckling-i-skandinavien-under-de-senaste-30-aren.pdf


Metoder, resultat, slutsatser mm.

> Viltskadecenter


Björnstammens storlek i Sverige 2017. SLU, NINA & Skandinaviska Björnprojektet

https://www.naturvardsverket.se/upload/sa-mar-miljon/statistik-a-till-o/bjorn/bjornstammens-storlek-rapport2018-3.pdf


%d bloggare gillar detta: