Öppet svar på Mikael Moilanens Krönika ”Nästan träffsäkert av Revolution Rov om vilda djur och stress” i Jaktjournalen:
Den 8 mars skrev Mikael Moilanen, journalist på Jaktjournalen och därmed ett offentligt språkrör för jägarkåren i vårt land, en krönika om ett inlägg på vår Facebooksida. Revolution Rov är en ideell organisation vars ändamål är att bevara och skydda Sveriges Rovdjur, att upplysa om sakförhållanden och arbeta för en lagstiftning kring dessa djurs existens samt att övervaka att jaktlagarna efterlevs – det är verkligen ingen hemlighet.
Under pågående lodjursjakt har vi lagt ut en bild på ett tecknat lodjur och en kort text om hur det säkerligen kan kännas att vara jagad. M. Moilanen återgav bland annat vår text men bytte ut några ord för att istället få fram hur rovdjurens villebråd känner sig när de blir jagade. Genom detta raljerande försökte Moilanen belysa att vi som värnare är skenheliga och okunniga och framför allt futtilisera rovdjurets perspektiv – således allt ljus på den mänskliga jägaren och det byte hen ser som sitt, att jaga i princip året runt med snart nog vilka utstuderade metoder som helst – och här talas inget om den stress djuren då utsätts för?
Moilanens primära syfte med sin krönika var med största sannolikhet att minimera och förlöjliga oss och våra åsikter genom den härskarteknik som så ofta används när jaktkritik ska bemötas, för att på så sätt stärka jägarnas position i hierarkin och tolkningsföreträdet kring hur de anser att naturen ska ”vårdas” och skötas. Moilanen vill få det att låta som om vi inte vet eller förstår vad vi pratar om; i det här fallet att rovdjur jagar, dödar och ibland lemlästar sina bytesdjur – samma m.o som vilken mänsklig jägare, tillika självpåtagen toppredator som helst, begagnar sig av, det är inte mer romantiskt än så.
Även vi som värnar, vet inte bara hur, utan också att, naturens äkta rovdjur jagar just för att överleva, till skillnad från den mänskliga jakten (rovdjursjakten i synnerhet men även jakten i stort) som utförs som en sk.hobby eller ett fritidsintresse – eller som många jägare själva säger; livsstil. Begrepp som viltvård och populationsbegränsningar används av jägarna själva i samband med beskrivningar om varför de bedriver jakt. Urvalet av de djur som människan skjuter och rovdjuren skiljer sig åt. Jägarna vill ha starka, friska individer emedan rovdjuren ofta tar äldre, klenare och svagare djur.
Den mänskliga jakten och rovdjursjakten kan därför aldrig jämföras eller ställas mot varandra – en enkel sak att förstå.
Vad Moilanen inte räknat med är att hans krönika också tydligt visar hur han och den jägarkår han representerar förminskar etik och moral kring den så kallade viltvården. Genom sitt teoretiska resonemang förskönar han det jägarna faktiskt gör och står för under jakt på fridlysta rovdjur.
Moilanen beskriver i sitt försök till att spegelvända ursprungstexten, en insikt om hur bytesdjuren känner sig när rovdjuren jagar dem. Det han lämnar helt osagt är att han och hans jaktfränder själva mer än gärna jagar samma djur, även då med hund – och gärna skulle se att de genom mindre antal rovdjur själva fick fler djur att skjuta. I sin slutmening vidmakthåller Moilanen till och med det faktum att de djur som jägarkåren inte gillar ska skjutas: ”För varje rovdjur som människan kan fälla i jakt minskar den totala stressen och det totala lidandet för andra vilda djur”?! Tvivlade någon tidigare på att det inom svenska jägarkåren råder omfattande speceism, så blev det nu bekräftat.
Om jägarkåren prickar lika träffsäkert som Moilanen kåserar, förstår vi varför det sker så många skadeskjutningar under ett jaktår i Sverige.
Länk till M.Moilanens krönika:
https://www.jaktjournalen.se/kronika-nastan-traffsakert-av-revolutionrov-om-vilda-djur-och-stress/
Revolution Rov 