Vilda djur flyr i panik

Skogsavverkning leder till mer än död skog, vilda djur flyr i panik och blir hemlösa!

Sjundareviret
Oavsett vad man tycker om kalhyggen så är det även ett faktum att det största hotet mot de rödlistade och hotade arterna är just avverkning enligt dagens intensiva skogsbruksmetoder. I synnerhet som ca 200 000 hektar avverkas varje år.
Att artskyddsbestämmelserna i EUs naturvårdsdirektiv, art- och habitatdirektivet samt fågeldirektivet (som förövrigt har varit gällande i Sverige sedan mitten av 90-talet) efter drygt 20 år har börjat tillämpas vid skogsbruksåtgärder först senare tid är märkligt.

Detta genom artskyddsförordningen.
Artskyddet är ett förbud som sätter ramar för markanvändningen. Äganderätt betyder inte per definition att man har en fri förfoganderätt. Rätten begränsas genom regelverk, och brukande av skog måste ske lagligt i enlighet till rådande miljölagstiftning.
I år har 0,013 % (8 st) av alla avverkningsanmälningar inneburit ett förbud enligt artskyddsförordningen. Skogsstyrelsen tar årligen emot ca 60 000 anmälningar om avverkning.
Nu är det skogsavverkning med bullrande maskiner på Mollstabergs ägor.

De odlade gran och tallåkrarna är nu mogna att bli virke.
Habitat för vilda djur krymper över hela världen men Sverige är nog i topp på minst orörda skogar. Har vi glömt naturvärden och de vilda djuren?

För dem är skogen ett hem.
Vi kan inget göra mot överheten och penningbegäret. Stora markägare tycks göra vad de vill. Det gäller stora arealer och stora pengar. Molstabergs historia med vargreviret har varit en nagel i ögat under en längre tid. Nu skräms vargarna av oljud i skogen och flyr mot bebyggelse och lugnare områden. Och mot Molstabergs säteri. Nästan episkt.
Risken är överhängande att de anses för närgångna, men vad ska de göra? En del vill skrämma vargarna bort från bebyggelse med alla möjliga medel vilket i sig är en bra tanke men behöver organisation så det inte istället blir värre än vad det redan är. Motparten dvs en riksbekant nollvisionär får tv-intervju för att uttrycka sin ”oro”.

Finns det inga gränser för hur vansinnigt människans framfart påverkar vår natur, den som vi älskar och värnar om? Eller hur var det?